...

Såg precis Sofia Coppolas "Lost in Translation" för andra gången i livet, och går ur den med en stor blandning känslor. Dels var den inte alls som jag mindes den, faktum är att jag inte kom ihåg mer av filmen än att Scarlett sitter i ett fönster och blickar över Tokyo sen jag såg den sist.

Filmen i sig innefattar en massa saker, känslan av alienation, utanförskap, men också att hitta kärlek på otippade platser. Den påminner mig om egna känslor som man haft när man rest, ensam, stundom i sällskap. Framför allt är det scenerna då de två karaktärerna kring var historia filmen utspelar sig, då de är ensamma på sina respektive rum, som jag känner igen mig. Ett ljust rymligt rum i Tokyo är förvisso inte en dödsliten skrubb utan fönster i Bangkok. Men känslorna är samma. En stor stad utanför, du, själv, en i mängden. Massa att se å göra, men ingen att dela upplevelsen med.

Filmen får mig att vilja resa igen, solo. Men den påminner samtidigt om ett gnagande hål av relation som gör sig påmint att fyllas, eller stimuleras. Och det blir nog till Tokyo nästa gång efter att ha sett filmen några 4 år sen senast.